Jag och Veronika 88-
 

Jag föddes i en liten by vid namn Tallträst nära Lycksele. Mamma låg förmodligen särandes med benen och skrek att barnmorskan skulle döda henne, men jag kom lix förbannat ut, precis som planerat och utan att mamma behövde sätta livet till.

Min mor sa att min födsel var enkel. Allt var enkelt! Jag skrek knappt, var lugn och sofistikerad(som såklart ändrades till motsatsen senare). Att hela "incidenten" skedde i baksätet av en taxi var inget vidare speciellt. Chaffören verkade rätt skärrad av att hans nyrenoverade taxi såg ut som en enda stor splatterfilm.

 Annars var allt normalt. Kan mycket väl ha blivit till i en Taxi också, men den biten av historien har jag aldrig hört(har inte velat heller ens om jag fick möjlighet).
 Hon poängterade dock att det var förjävligt att komma hem till en karl som inte brydde sig, och att mina syskon var som bortflugna hemma hos mina morföreldrar. Hon hade bönat om att få dem tillbaka hem, men mormor stod för sin sak. De tänkte att hon skulle få vila upp sig efter förlossningen, men det blev någon av en rak motsats. Hon ville ha hem sina barn.

Men vardagen rullade på, och de tidigaste jag kan minnas av mitt liv är hur jag insjuknade med brusten blindtarm vid 3 års ålder. Läkarna i Vilhelmina sa att det var magsjuka, så mamma lät tiden gå lite trots att hon var väldigt skeptisk. Så det fick bära av till Lycksele där de opererade mig ganska snabbt(eller om det var Umeå, är inte riktigt säker ikväll)!
Jag minns att jag fick en video med Turtles av pappa, och att tvn inte fungerade i allrummet. Sen har mamma sagt att jag var så dålig att jag inte kunde äta annat än fisk med spenat(det var min favoriträtt).

Sockerdricka var man tydligen väldigt förtjust i också. Jag pratade inte. Vad jag hört så låg jag mest tyst och helt förslappad i min sjukhussäng. Och något som hon berättat och som jag fått hjälp att minnas är hur hon strök med sin hand på min mage när jag mådde illa.
Jag mådde alltid bättre när jag kände hennes varma hand strykas fram och tillbaka med en väldigt lugnande effekt.


 Tiden gick, och så en dag spelades "Jennies coming back tomorrow" med The boppers på radion. Jag hade tittat upp på mamma och sagt med en tyst röst ; - "Den där låten har Thomas". Mamma har beskrivit det som en utav de största ögonblicken någonsin. Att få höra mig prata, vilket hon kanske ångrat på senare år.

                          
                                                           Jag och Thomas 88-

I vilket fall somhelst så var det iallafall något hon inte glömde.
När jag hade kommit hem från sjukhuset igen hade Viktoria gråtit av att se mig naken i duschen. Det hade bara varit skinn och ben, och hon klarade uppenbarligen inte av duscha mig tack vare det. Också något som ändrats radikalt på senare år!! Så jag fick gå runt oduschad och ovårdad tills de matat mig med lite valspäck och fläsk(inte riktigt).
 Folk gråter fortfarande när de ser mig naken i duschen, men av helt olika anledningar. Inte för att de ser mig där annat än på badhuset(jag försöker att bespara dem det).

Mina år i Latikberg har utan tvekan varit de bästa. Mina vänner, min skolgång och familj. Känslan av att vara en familj.

Sen kan man ju ifrågasätta hur vissa människor betér sig och tänker där också, men naturen är ju fin iallafall, vilket är ett plus. Jag vet att många läser min blogg av olika anledningar som kommer därifrån, men jag tänker inte ge dem något. Kanske min röv, där de kan sticka in sina huvuden.

Jag vet inte varför jag fick lust att skriva ner det här, men det var bara något som dök upp i huvudet på mig. Hehe det var alltså historien om hur Vanja kom till världen. Very intressanto.

                          
                         Jag och Viktoria på ett kort som kunde ha varit taget idag!

                          
                                               Jag och Sonja

                          
                                                           Jag och mamma ♥

                          
                                               Jag på sjukan efter operationen

                         
                                                 Jag och Veronikas cparm på sjukan

                       
                                           Jag och Daniel för en månad sedan i Sthlm!

                      
                                         Uppsnoffsig och tror att jag är bättre än alla er !!!

                                        
                                                                                                                                  Ciao!