Fyfan vilken hemsk känsla jag burit på dessa dagar.
Stressen har tuggat på mig inifrån, känns som om ingenting blir gjort, och det blir det förmodligen inte heller.
Idag hade jag världens panik bara över att gå till arbetsförmedlingen. Varför då?
Ibland är man rätt störd.


Jag tänker bara på hur framtiden ska bli, vad ska jag göra? Vad kan jag göra?
Rida på elefanter? Vinka som en prinsessa när jag åker cadillac?


Jag klurar och skakar som en liten mus. Som en liten mus i ett hjul. Som en liten musfjärt i musen.


Förra helgen satt man hemma hos brorsan och inte bestämde över tvn. Det var mycket trevligare!
Och höra hur småbarn kröp bakom soffan väldigt odiskret i hopp om att få vara uppe längre.
Kids, alltså!
Hur jävla roligt kan det vara att spendera sin vakna tid gömmandes bakom en soffa?