Förutom att hata min urinblåsa så älskar jag de människor som finns runt omkring mig. Det är rätt gött att ha sånna.

Men för att hoppa till rubriken så har jag ett katastrofalt problem inom mig. Blåsan. När jag tömt så känns det endå som om de pumpat upp en 200kubiks luftballong därinne som bara väntar på att explodera. Mamma nämnde något om blåskatarr i all sin hast, men jag har ingen aning. Det känns lite väl sjukdomsaktigt för min smak, så jag gissar på en allmänt kass kropp i ren allmänhet. Det känns mer troligt.



Minus katetern är det ungifär sådär det känns att vara mig just nu. Jag ville vänta med att bli gammal tills jag blev minst 60 år, men det verkar som om det kommit snabbare än jag någonsin kunnat förutspå.