Nu när jag är utan internet och dator så har jag kommit fram till hur deprissionstendenser lätt kan dyka upp. Ena stunden sitter jag på dass och läser Slitz, andra framför tvn och kollar nåt skitprogram. Men det tredje då? Hela balansen i mitt liv har rubbats från grunden, och nu är man mest galet uttråkad.


 Och vad jag saknar Daniel, han är så otroligt underbar. Jag har räknat ut att under tiden vi känt varanndra har jag varit 99 % mer sjuk än honom, vilket mer eller mindre automatiskt transformerat honom till min vårdare. Han har sett mig hosta slem och titta på honom med blodiga samt infekterade ögon, nysa och halta runt och tycka synd om migsjälv. Ibland kanske helt i onödan.

Han har fått byta blöjor pga min tidiga inkontinens och endå så kan han titta på mig och inte vara äcklad. Han blir inte ärrad för livet och han ställer alltid upp. Han säger ofta hur mycket han tycker om mig, trots att jag spillt kyckling på golvet som han måste trampa i minst 2 ggr innan jag tar bort det.

Jag visste inte att det fanns killar som honom, så det måste vara ett unikt fall. Jag är så otroligt glad att han finns i mitt liv, och att han inte lessnar på mig.

Ibland kan han vara så le. Han kan verkligen vara skitle, och ibland fattar han verkligen inte! Men vadå, hur jävla le är inte jag på en skala ?




Sen en ros till alla i min familj. Det blev tråkigt och tomt när Sonja och Veronika åkte hem.

Tack till Thomas och Susanne för att jag alltid är välkommen där! Jag har nästan alltid kul och någonting att göra där. Barnens dramatiska välde är intressant att följa. Ibland är det som en dokusåpa.