Under tiden jag bott i Stockholm har jag märkt att det händer lite mer än vad det gör i Vilhelmina. For example;

1. Folk blir inte knivskurna på tunnelbanan i Vilhelmina (vi har ingen tunnelbana)

2. Folk blir inte knivskurna överhuvudtaget i Vilhelmina (inte speciellt ofta iallafall)

3. Igelkottar, ormar och grävlingar ränner inte runt i närheten av människor. De håller sig fan i skogen.

4. Det är roliga framträdanden på stan i Stockholm. Senast igår såg jag en unge stå och spela saxofon till "Thorleifs" eller något. Det låg flera hundralappar i hans fodral, trots att han spelade i otakt och helt fel.

I Vilhelmina fanns det en gubbe som satt och spelade något utanför ICA-tallen. Folk blev mest störda. Tror inte att han tjänade så bra på det. Han spelade inte så bra, men han var somsagt äldre. Inget sött med en äldre omusikalisk herre.

5.  Man får inte syn på kändisar i Vilhelmina. Eneröd i all ära, men come on.
Under tiden jag bott här har jag sett Lars Lejonborg, och han var enorm. På längden dvs, era pervon. Har alltid trott att han var något av en dvärg, men icket sa nicket.

6. Man har nära till uteställen etc. Det är alltid öppet någonstans, men i Vilhelmina har man hotellet. Och endast hotellet. Man har krogen också, men om man lider av klaustrofobi är det inget alternativ.



Jag längtar hem ibland, för där finns något som inte finns här : Min familj. Iallafall delar av den. And the memorys... ohh the memorys. Jag älskar hemma.


Folk älskar att retas och påpeka att man kommer från Norrland. Men fuck you. Jag har enklare att få jobb med min charmiga och förtroendeingivande dialekt.





Jag med min gamla dagisklass. Dvs den lilla blonda ungen brevid hon i rosa.